myfoxylady

ibland är livet så himla ledsamt.
känslorna går i varandra. krockar. gör uppror och försöker ta över.
då gäller det att behålla fokus. att sysselsätta sig. att sätta sig på bussen efter en rask promenad och lyssna på en skön låt. en varm låt. en låt som går rakt in i hjärtat...

ibland avskyr jag att jag är en sån känslomänniska. att jag inte klarar av att se andra ledsna. och att jag går in i deras sorg med hela mitt hjärta. så att den blir lika mycket min som deras.

jag anser mig själv vara en god medborgare. en som ser andra.
i lördags var det dig jag såg. jag kände igen mig i dig. jag led med dig. det spelade ingen roll vem du var eller vad som hänt.
jag sträckte ut min hand och frågade hur du mådde. vad som hänt.
vi kramades och du grät. folk paserade. du lutade dig mot mig och grät.
det behövdes inga ord.
jag klappade ditt hår och din sorg blev min.
jag har själv varit där.
och det finns inget som värmer så mycket som när en medmänniska sträcker ut en hand och frågar:
 -Hur mår du?

du gick rakt in i mitt hjärta. din sorg. sorgen som sedan blev delad glädje.
du tackade mig.
och jag lämnade dig leendes. med tron om att det finns människor som ser. människor som bryr sig.
det är nog bland det mest osjälviska man kan göra.

ta hand om varandra.
tack

---